Teets historia

Kina är världens största producent av te med en produktion om nära en miljon ton om året, och det är egentligen som sig bör eftersom det är härifrån den populära drycken kommer. Även om det är högst troligt att te existerade för ännu längre sedan så kommer det absolut äldsta fyndet från en kinesisk kejsargrav från 100-talet f:Kr.

Precis som i fallet med kaffe så var det resande venetianer som först uppmärksammade teet och beskrev drycken på mitten av 1500-talet, men det skulle dröja ungefär ett halvt århundrade innan den kom till Europa. I början av 1600-talet hade flera av kolonialstaterna i Europa upprättat handelsrutter till Asien, inte minst Kina, Japan och Java, och det var framförallt portugiser och holländare som började importera te.

Tea time for everyone

Då resorna var långa och vådliga blev te en lyxvara och det vara bara de allra rikaste som hade råd med drycken fram tills på 1700-talet då britterna på allvar fick upp ögonen för den. Inte nog med att de hade större och snabbare skepp; med sitt Ostindiska Kompani påbörjade britterna en massimport av te som man genom smart marknadsföring introducerade till de stora massorna.

Britternas största konkurrent var Kina och det var extremt svårt för dem att bryta det kinesiska te-monopolet. Då det bara var de rika som hade tillgång till drycken var den europeiska marknaden inte tillräckligt stor för att monopolet skulle kunna brytas, varav Storbritannien i ett genialiskt drag introducerade drycken i Indien, där man hade många handelshamnar och så småningom en hel koloni. Än idag är te, eller chai som man där kallar drycken, en av de mest konsumerade dryckerna i Indien och den dricks både som den är och som måltidsdryck.

Det svenska misslyckandet

En av världens främsta botanister var svensken Carl von Linné, som levde på 1700-talet, och än idag används hans system av kategorisering av växter och blommor. Linné insåg snabbt värdet av te, inte minst i medicinskt syfte, och gjorde vad han kunde för att odla olika sorters tebuskar lokalt. Det visade sig dock vara förgäves då det svenska klimatet helt enkelt inte var tillräckligt varmt och soligt för att få plantan att trivas och till sist fick Linné erkänna sig besegrad. Den berömde vetenskapsmannen ansåg för övrigt att te var en utomordentlig stimulantia, särskilt om man kände sig trött och seg men konstaterade samtidigt att drycken kunde ge upphov till darrningar och försvagad hjärna.